OPHELIA
I
Izarrak lo dauden urlo ilunen azalean
zurbil Ophelia datza, lili galanta iduri;
astiro doa, soineko zabaletan etzanik...
...Ehiz-adarra da entzuten oihan urrunean.
Mila urtez Ophelia gaisoa iraganez
doa, iratxo zuria, ibai beltzean barrena.
Ez da egunik non ez duen bere zoramen
apalak arrastirian erromantzak murmuriatzen.
Bularrak munkatuz haizeak oihal zabala
korolan hedatzen du, uren eragin doiaz.
Sahatsei malkoa darie haren sorbalda gainean,
ihiak makurtzen haren bekoki ameskoian.
Nenuphar maskalek intzirika inguratzen dute;
inoiz, zuhaitz isil bateko habia esnatuz,
hegoen dardara doia da entzuten.
Jaulkitzen da izarretiko misterioa kantuz.
II
Zurbil Ophelia! Edurra bezain liluragarria!
Gaztetan zinen hil, bai, ibaiak eroana!
Bada, Norvegiako mendi goietiko haizeak
libertate garratzen zizun berri eman.
Bada, hats batek, adatsa zirimolatuz,
zure gogo ameslaria hots estrainioz zuen bete;
zuhaitzen hasperenetan, gauen zotinetan
izadiaren kantua zure bihotzak zuen entzun.
Bada, itsaso eroen ahotsak, orro eta garrasi
zure haur bihotza, ahul eta eztia, zuen lehertu.
Bada, apiril goiz batez, zaldun zurbila,
ero gizarajoa, belaunetan zitzaizun jezarri.
Ortzi! Amodio! Libertate! Ametsen eromena!
Atxeki zenitzaion nola elurra suari;
zure ikusmenaren handiak hitza zizun agortu
Eta infinitoaren izuak zure begien urdina izutu
III
Eta poetak dio, izar argitan zabiltzala
gauez, aintzinan zuk bildutako loreen xerka,
eta ur gainean oihal handitan omen du ikusi
etzana, zurbil Ophelia, lili galanta iduri.
|
Ophélie
I / Sur l'onde calme et noire où dorment les étoiles / La blanche Ophélia flotte comme un grand lys, / Flotte très lentement, couchée en ses longs voiles... / On entend dans les bois lointains des hallalis. // Voici plus de mille ans que la triste Ophélie / Passe, fantôme blanc, sur le long fleuve noir, / Voici plus de mille ans que sa douce folie / Murmure sa romance à la brise du soir. // Le vent baise ses seins et déploie en corolle / Ses grands voiles bercés mollement par les eaux ; / Les saules frissonnants pleurent sur son épaule, / Sur son grand front rêveur s'inclinent les roseaux. // Les nénuphars froissés soupirent autour d'elle ; / Elle éveille parfois, dans un aune qui dort, / Quelque nid, d'où s'échappe un petit frisson d'aile : / Un chant mystérieux tombe des astres d'or. // II / O pâle Ophélia ! belle comme la neige ! / Oui tu mourus, enfant, par un fleuve emporté ! / C'est que les vents tombant des grand monts de Norwège / T'avaient parlé tout bas de l'âpre liberté ; // C'est qu'un souffle, tordant ta grande chevelure, / A ton esprit rêveur portait d'étranges bruits ; / Que ton coeur écoutait le chant de la Nature / Dans les plaintes de l'arbre et les soupirs des nuits ; // C'est que la voix des mers folles, immense râle, / Brisait ton sein d'enfant, trop humain et trop doux ; / C'est qu'un matin d'avril, un beau cavalier pâle, / Un pauvre fou, s'assit muet à tes genoux ! // Ciel ! Amour ! Liberté ! Quel rêve, ô pauvre Folle ! / Tu te fondais à lui comme une neige au feu : / Tes grandes visions étranglaient ta parole / Et l'Infini terrible effara ton il bleu ! // III / Et le Poète dit qu'aux rayons des étoiles / Tu viens chercher, la nuit, les fleurs que tu cueillis ; / Et qu'il a vu sur l'eau, couchée en ses longs voiles, / La blanche Ophélia flotter, comme un grand lys. |
© Arthur Rimbaud
© itzulpenarena: Mikel Lasa